Tränaren med erfarenhet från elitlivet inom både tennis och alpint

Välkommen till DjTK, Øyvind! Har du hunnit komma in i det nya jobbet?

‑ Mer och mer för varje dag. Just nu håller jag på att lära känna alla grupper och spelare. Jag börjar få lite koll, även om det är mycket kvar. Det är spännande, det händer något nytt varje dag.

Hur ser din roll på DjTK ut?

‑ Huvuduppgiften kommer att vara att utveckla förmiddags- och vuxendelen tillsammans med Thomas. Nu planerar vi inför hösten, då vi har tänkt presentera en hel del nyheter. Det gäller att lära känna alla vuxna spelare så fort som möjligt också – vilka de är och hur de vill träna. Minitennisverksamheten kommer att vara ett annat fokusområde. Där planerar vi för att göra ett rejält lyft. Det ska bli väldigt roligt!

Du har jobbat med tennis länge… Berätta!

‑ Allt började i Asker tennisklubb i början av 90-talet. Där byggde vi upp en klubb som gick från att inte ha några tävlingsspelare alls till att bli en av Norges bästa juniorklubbar, både på pojk- och flicksidan. Jag var åldersansvarig för pojkar upp till 14 och flickor upp till 16 under åren 1996-2000. Det var en rolig tid! Resorna med tävlingsjuniorerna, bland annat till EM och Nordiska mästerskapen, gjorde mig nyfiken på att jobba utomlands. Sverige kändes naturligt, det var ju en av världens största tennisnationer då. En av mina svenska tränarkollegor, Lasse Eriksson, skulle börja på KLTK och på den vägen kom jag också dit. Där jobbade jag mycket med tennisskolan och med elittennisen, tillsammans med de ansvariga tränarna där.

‑ År 2000 började jag jobba med Jonas Björkman. Det var fantastiskt roligt att få jobba med en så stor tennisspelare. Då var han på toppen av sin dubbelkarriär, tre år tidigare hade han varit fjärderankad även i singel. Jag reste på sex tävlingar om året med Jonas. Mitt ansvar var fysdelen, men på vissa tävlingar reste vi ensamma och då tog jag hand om helheten. Annars var det Thomas Högstedt som var ansvarig för tennisen.

Samarbetet med Björkman varade i två år. Sedan fick Øyvind barn, flyttade ut från stan och började som tränare i Danderyds Tennisklubb. Där jobbade han mycket med vuxenverksamheten, men även en del juniorträningen på eftermiddagarna. Han var där i sex år, tills han 2012 började i Åkersberga TK, som ansvarig för tävlingsspelarna. Där jobbade han fram till januari 2016, då han började här hos oss.

Men du började som elitskidåkare….

‑ Nja, egentligen började jag med höjdhopp och simning. Min mamma var simlärare. Så småningom blev det mer och mer alpint och i tolvårsåldern tog skidorna över på heltid. Jag gick på toppidrottsgymnasiet, körde junior-VM… men så vurpade jag och skadade mig när jag var tjugo. Skidåkningen hade varit hela mitt liv fram tills dess. Jag gjorde en come back två år senare, men knät höll inte och då tog jag beslutet att lägga ned.

Bland meriterna finns en förstaplats i de norska mästerskapen i alpint och som bäst var Øyvind rankad 150 i världen, i slalom. Det bästa internationella resultatet var en tredjeplats i tyska öppna mästerskapen, det var under tiden då den tyska skidåkaren Armin Bittner låg etta.

Skidåkningen är fortfarande det Øyvind helst lägger sin fritid på, åtminstone vintertid. Bilden till den här artikeln kommer från från Inferno Rennen Mürren, i Schweiz. Det är världens äldsta skidtävling, ett 15,8 km långt störtlopp. I år deltog Øyvind för fjärde gången.

Men hur kom du in på tennisen från början?

‑ Min skidtränare ville att jag skulle spela tennis redan när jag var nio. Hon hade själv varit så duktig att hon spelat i kvalet till Wimbledon. Men jag fick inte börja eftersom jag redan hade två idrotter. Jag fick ändå ett racket av morfar och det stod jag och slog hemma på garaget med. När jag var 15 år började min bror spela tennis och jag började sno hans racket och nyckeln till klubben. Jag tränade och tränade… Sen började mamma jobba i tennishallen och varje gång det fanns en ledig tid åkte jag ned och spelade. Vid den tiden hade jag lagt ned skidåkningen. Tränare i tennisklubben var Tomas Pettersson, samma Tomas som tog fram den norska spelaren Kristian Ruud. Han undrade om jag kunde börja hjälpa till som tränare. Jag gick kurser och utbildningar, det var tennis dygnet runt. Jag läste allt om material, åkte på tävlingar, såg tennis på TV, ville lära mig allt om sporten. Till slut frågade klubben om jag kunde gå in som huvudtränare och det började samtidigt gå bättre och bättre för våra spelare. Jag började som hjälptränare åtta timmar i veckan och sen blev det heltid. Det har jag aldrig ångrat, tennis är en fantastisk sport.

Vad gör du helst utanför tennisbanan?

‑ På vintern är det ju skidåkningen, men jag tränar mycket annat också. Gärna sådant som är fartfyllt, som inlines till exempel. Sommartid är jag så mycket jag kan ute på landet. Odlar och bygger… Och jag har ju två barn. Hampus som blir 16 i år och Tuva som är 12. Hampus har spelat lite mindre tennis i några år, men har bestämt sig för att satsa mer igen. Tuva tycker det är roligare med hästsport och fotboll.

Avslutningsvis: alla tennistränare har sin käpphäst, vilken är din?

Att man ska göra sitt bästa varje gång, och ha roligt!

Tack Øyvind! Jätteroligt att du är här!