Marcus Åkerström är tillbaka från sitt äventyr

Hej Marcus! Vad roligt att du är tillbaka. Hur känns det?

– Kul! Det är otroligt roligt att vara tillbaka, jag känner mig sjukt taggad.

Berätta, vad är det du har gjort under de senaste 1,5 åren…?

– Jag har varit i Vietnam. När min kompis Christian Brydniak, som också varit tränare här på DjTK, hörde av sig och behövde hjälp med sin akademi tog jag chansen. Det är Vietnams bästa akademi och deras bästa 18-åring, som är topp 30 i sin ålder, behövde en coach och någon som reste med honom. Jag åkte med på ungefär nittio procent av hans tävlingar runt om i Asien. Det har varit en otroligt rolig tid. Vi har hela tiden varvat två-tre veckor ute på tävlingar med två-tre veckors träning med uppbyggnad och fys hemma i Vietnam. Nästan alla spelare har ett liknande tränings- och tävlingsschema. Totalt blev det tolv ITF:er och sju Future-tävlingar. När jag inte var med på resa var jag hemma och jobbade med de lite yngre spelarna.

Vilka skulle du säga är de största skillnaderna mellan tennisen i Vietnam och den här hemma?

– Där lever de för tennisen på ett annat sätt. Även 14-åringarna får betalt för att träna tennis. Stora företag pumpar in pengar i akademierna, viket leder till en jäkla resultatpress. Både för oss tränare och för spelarna. De har fyra nationella tävlingar i Vietnam och vi hade krav på oss var att vinna fyra klasser i varje tävling. Där livesänder de alla nationella tävlingar också. Vi syntes och intervjuades mycket både i sportstudioprogram och tidningar.

– Tennisen växer fort i Asien. Bäst är Japan, Korea och Taipei. De har ett gäng väldigt duktiga spelare på gång både på ITF- och Futurenivå. Förr sa man att man åkte till Asien och tävlade för att plocka poäng, men det är inte så lätt längre. I de tolv ITF-tävlingar som vi arrangerade fanns det bara en europeisk vinnare. Han vann två av tävlingarna. Asiaterna drillas rätt hårt och får lära sig att spela säkert. De spelar hela tiden in bollen och rör sig väldigt bra. Bland europeiska spelare är det vanligare att man har en väldigt bra sida, kanske en väldigt stark forehand. Många av tjeckerna och ryssarna utgår till exempel från ett tydligt vapen i sitt spel. Men asiaterna är breda, stadiga.

– Många av asiaterna tränar kopiöst mycket. Minst fem timmar om dagen, även 14-åringarna. Han som jag jobbade med gick i skolan mellan sex och tio på kvällen, sen körde vi igång med träning klockan halvåtta på morgonen. Han drar redan in lika mycket pengar på sin tennis som hans pappa gör på sitt jobb. Det motiverar dem nog lite extra när det känns tufft. De får ungefär 1000 dollar för att vinna en tävling, det är väldigt mycket pengar där nere. Och de får ju betalt för att spela i teamet. De har långa kontrakt där incitamenten är tydligt knutna till rankingen. Dessutom finns det en hel del prispengar. Är man bland de bättre i Vietnam så kan man tjäna bra med pengar, och pengar är ju väldigt viktiga där nere.

Vad tar du med dig till tävlingsspelarna här hemma?

– Framför allt erfarenheten från att ha åkt runt och besökt så många olika akademier och tävlingar. Jag har kunnat se och jämföra hur det är i olika länder och har lärt mig enormt mycket av att prata med coacher och spelare. Det finns ju många européer där också. Och jag har sett hur topp 100-spelare tränar och spelar. Bland annat pratade jag mycket med en av Andy Roddicks tidigare coacher, han hade mycket intressant att säga om både tävling och träning.

– Allt det här är erfarenheter som är svåra att läsa sig till. Det har varit otroligt nyttigt att se och leva i den världen. Jag hade bara två veckors semester och var tredje helg ledigt, så det blev väldigt mycket tennis…

Du har ju spelat mycket själv också. Berätta lite om din spelarkarriär.

– Jag var halvduktig som junior, men när jag blev femton-sexton började det gå väldigt bra, då vann jag SALK och kom till semifinal i SM i Båstad, och final i dubbel. Även lag–EM gick bra, 91:orna och 92:orna var bra årgångar. Men sen tappade jag sugen lite under sista året på gymnasiet. Jag vet egentligen inte varför, det bara blev så. Då började jag coacha lite i Näsbypark. Sedan blev det halvtid här och halvtid i Näsbypark, tills Stefan Malmqvist ville ha hit mig på heltid. Det hann bli fyra och ett halvt år här innan jag åkte till Vietnam.

Och till sist, vad är hemligheten? Hur blir man bättre på tennis?

–Det enskilt viktigaste är viljan, utan den kommer man aldrig hela vägen.

Tack Marcus, och varmt välkommen tillbaka!

Text och bild: Annika Juhlin